Nu är jag hemma igen och allt är väl, utom att jag känner mig genomtrött. Tillbringade tiden på sjukhuset med att
-- Läsa luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson - på franska, visst ger det några extra poäng?
-- Vara vårdbiträde till den italienska damen i samma rum som inte fick stiga upp ur sängen och därför behövde massor med hjälp.
-- Hacer el sueco, dvs låtsas som att jag inte fanns, som spanjorerna skulle ha sagt, när den italienska damen fick besök av syster, systerdotter och barnbarn mitt under måltiden, långt före besökstid. Jag hade just tagit mina första stapplande steg iklädd en fladdrig sjukhusrock, utan vare sig knäppning eller underkläder, och fick försöka se värdig ut så gott det gick där jag satt och gafflade i mig pasta.
-- Ängsligt bevaka min bärbara EKG-maskin som visade hög puls och ojämna hjärtslag... Om det finns en koppling mellan hjärtats beteende och stress kanske inte det var bästa sättet att lugna sig...
-- Bli bortglömd i korridorer... Sjukhuset har som trevlig vana att låta frivilliga tanter och farbröder föra patienterna till undersökningarna, så att man slipper irra ensam omkring och får träffa snälla människor. Tyvärr verkade de frivilliga tanterna och farbröderna ibland vara ute och irra i helt andra korridorer där jag befann mig...
Nu är jag hemma och det känns fantastiskt skönt att vara någonstans där man vet ungefär allt som händer, och vet vad man ska göra, plus får vara med S och A i stället för alla människor som hela tiden vill veta hur lång man är och hur mcyket man väger och om man har några allergier...
Länken nedan går till företaget som levererade det paraply som nu pryder mitt hjärta. Det finns några små filmer som visar hur det fungerar.
-- Läsa luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson - på franska, visst ger det några extra poäng?
-- Vara vårdbiträde till den italienska damen i samma rum som inte fick stiga upp ur sängen och därför behövde massor med hjälp.
-- Hacer el sueco, dvs låtsas som att jag inte fanns, som spanjorerna skulle ha sagt, när den italienska damen fick besök av syster, systerdotter och barnbarn mitt under måltiden, långt före besökstid. Jag hade just tagit mina första stapplande steg iklädd en fladdrig sjukhusrock, utan vare sig knäppning eller underkläder, och fick försöka se värdig ut så gott det gick där jag satt och gafflade i mig pasta.
-- Ängsligt bevaka min bärbara EKG-maskin som visade hög puls och ojämna hjärtslag... Om det finns en koppling mellan hjärtats beteende och stress kanske inte det var bästa sättet att lugna sig...
-- Bli bortglömd i korridorer... Sjukhuset har som trevlig vana att låta frivilliga tanter och farbröder föra patienterna till undersökningarna, så att man slipper irra ensam omkring och får träffa snälla människor. Tyvärr verkade de frivilliga tanterna och farbröderna ibland vara ute och irra i helt andra korridorer där jag befann mig...
Nu är jag hemma och det känns fantastiskt skönt att vara någonstans där man vet ungefär allt som händer, och vet vad man ska göra, plus får vara med S och A i stället för alla människor som hela tiden vill veta hur lång man är och hur mcyket man väger och om man har några allergier...
Länken nedan går till företaget som levererade det paraply som nu pryder mitt hjärta. Det finns några små filmer som visar hur det fungerar.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar