Sömnlös Facebookare

Jag började med Facebook trots skeptisk inställning. Och ja... än så länge är det roligaste att klassens coolaste kille på gymnasiet hörde av sig. Det var ju smickrande. Och roligare än så; han visade sig bo i trappuppgången bredvid. Någon gång ska jag låna en kopp socker.

Det märkligaste som hänt hittills är att jag inte kunde somna första kvällen. Jag låg vaken och tänkte på personerna jag frågat om de ville vara mina vänner. Funderade över hur de har det nu, vad jag skulle prata med dem om ifall vi sågs och hur jag skulle etikettera hur vi känner varandra. Det börjar lugna ner sig lite nu, det där med sömnen var bara första kvällen, men nu är det "vännerna" jag tänker på när jag cyklar till och från jobbet. Och de vänner som jag har samma typer av relationer till som inte gett sig in på att lägga ut sig på Facebook.

En annan intressant reaktion var när jag smygkikade på två av mina grundskoleklasskompisars konversation och det visade sig att de inte heller håller kontakt med varandra, att deras kontakt slutade när de gick ut gymnasiet. På något skumt sätt känns det bra - då är det inte bara jag som tappat rötterna.

Och så har jag vågat kontakta en kompis som lånade en madrass för två år sedan, så den får jag kanske tillbaks idag. Det kändes mindre pinsamt att "Facebooka" än att ringa hem.

Ett intressant fenomen jag hört från tre olika håll är att personer fått kontakt med kompisar från förr som de verkligen inte vill ha kontakt med. Det verkar vara ett problem som det inte finns någon vedertagen kod kring än - men det kanske kommer i november.