Stumfilm (2)

Tänk er en filmvisning (svartvit stumfilm) där det visar sig att filmduken är genomskinlig, så det man ser är ömsom filmat, ömsom spelat av skådespelare. De är sminkade i svartvitt (med knallröda munnar när de öppnar gapet - svårt att sminka bort!) och rekvisitan likaså.
Pjäsen är en variant på Frankenstein. Den geniale vetenskapsmannen har skapat ett monster, som nu vill ha en vän, och därför har samlat ihop likdelar som ska sys ihop och sedan elektrifieras för att få liv. Melodrama när vetenskapsmannens dotter dör och begravs - han är otröstlig. Och fasa när monstret stjäl flickans huvud och syr ihop det med den snabbt hopfogade likdelsmonstret, som vetenskapsmannen ger liv utan att bry sig om att titta närmare på det. Hemsk upptäckt för vetenskapsmannen när det äckliga likmonstret reser sig upp och börjar vandra omkring på dåligt fastsydda ben, med hans dotters ansikte, röst och personlighet. Kollektiv självmord av alla tre, med hjälp av den livgivande elektriska maskinen som nu förvandlats till en dödsmaskin.

Hela föreställningen var stum, ackompanjerad av en virtuos pianist. Skådelspelarna rörde sig ryckigt som om de verkligen var filmade med handvevad kamera.

Resultatet blev något fantastiskt smart hopkommet med det psykologiska och dramaturgiska djupet av en ganska usel skräckfilm från 20-talet. Så var det bra eller inte? Jag vet inte men i alla fall häftigt att se.