Oumbärlig, inlåst, utsläppt

I dag gjorde jag en paus från min semester och jobbade.
Det var en dag som skräddarsydd för att bekräfta alla oumbärlighetsfantasi en stackars tjänsteman kan unna sig.
Från det ögonblick jag klev in tills jag stapplade ut gick mötena slag i slag, och all tid däremellan gick åt till att läsa Viktiga dokument, ge Viktiga kommentarer, bidra med Mitt perspektiv.
Jag var så upptagen att jag knappt hann äta. Jag kämpade för att avsluta det jag höll på med innan det var dags att komma hem, men tio i åtta på kvällen insåg jag att de snart skulle låsa huset och att jag inte skulle hinna klart utan fick fortsätta hemifrån, och försökte avbryta. Eftersom jag inte skulle komma in på jobbet igen var jag tvungen att skicka allt jag hade gjort innan jag lämnade datorn och det blev sannerligen ett hastigt formulerat e-mail... Och sedan hastigt nedstängning, hoprafsning av papper, nedsläckning. Nu var klockan alldeles snart åtta.
Det var folktomt i korridorerna, vem jobbar så sent mitt under brinnande semestermånad?
Jag tryckte på hissen och väntade otåligt - det gällde att hinna ut innan porten låstes.
Jag kom ner till receptionen och naturligtvis var det släckt, och naturligtvis hade säkerhetsvakten gått hem. Om han hade väntat ända till 20.00 var det inte en sekund längre.

Medan jag fortfarande stod där och stirrade på dörren för att öppna den med tankekraft kom en portugisisk kollega ramlande. Han hade passat på att ta med sig barnen på rundvandring i korridorerna sådär på kvällskvisten, och hoppsan, nu var dörren låst och bilen hade han fortfarande i garaget. Tillsammans vandrade vi som en liten grupp skeppsbrutna genom passagen till grannbyggnaden till receptionen i det huset, som var stängd och släckt. På vägen drog vi till oss en annan inlåst vandrare från ett annat hus. Vi ringde säkerhetsvakterna, och de bad oss gå till en annan övergiven reception för att bli utsläppta.
Kvart i nio var jag äntligen hemma och kunde äta middag.
I morgon måste jag sätta mig och göra klart det jag höll på med i går. På torsdag har jag lovat slå på datorn hemma för att läsa och svara på ett Viktigt mail, och i början av nästa vecka kommer jag att vara sådär himla oumbärlig igen.
Min lilla ö av jobb mitt i semestern håller på att bli en halvö.