natt i barnfamiljen

Hemskheters hemskheter, vi har påbörjat något slags krafttag för att förbättra nattsömnen och det är skithemskt och förvirrande. Vad är det som är viktigast, att hon somnar ensam eller att somna lycklig? Är det viktigt att sova resten av natten i egen säng? Är det verkligen ok att låta sitt barn bli så där förtvivlad? Det här plågsamma som vi håller på med nu, är det värt det? Skulle det hjälpa om jag slutar amma? Kommer något av det här eländiga få effekt?

Jag har aldrig kännt henne så spänd som i natt, när jag äntligen lyfte upp henne ur spjälsängen var hon blöt av svett och tårar och alla muskler i kroppen var så... Till slut kunde jag vagga henne till sömns igen i famnen. Men då hade vi testat att bli vaggad i pappafamnen, välling, vatten, napp, smekningar, sånger, att "vänligt men bestämt" lägga ner henne igen när hon reser sig upp, allting i trekvart. Jag känner mig helt ledsen när jag tänker på den här natten. Ser man det mer objektivt så somnade hon i spjälsängen efter tjugo minuters sövning, sov två timmar, vaknade och kunde efter en längre stunds tröstande somna om utan att äta och sov sedan två timmar till innan hon lyftes över i vår säng och somnade om utan att äta eller gråta. Och nu sover hon lugnt i storsängen sedan fyra timmar tillbaka.

Det kanske går ganska bra, det kanske är på väg åt rätt håll. Lyckligast sover hon med oss, men då vill hon ammas flera gånger under natten. Det vill hon naturligtvis nu också, istället blir det långa sorgliga vakenperioder för alla tre. Blä. Jag orkar inte riktigt att sova i tre tvåtimmars-omgångar och sedan skynda mig iväg. Just nu vill jag inte vara en heltidsarbetande mamma som har tokbråttom till jobbet, just nu vill jag vara en lyckligt sovande hemmammamma med dunkarna fulla med mjölk som sover i en stor snäll familjesäng.