Nu när jag har fått (den tveksamma) förmånen att upptäcka en massa specialistkompetenser inom sjukvården
/här inser jag plötsligt att vi alla har fått samma förmån på ett eller annat sätt, genom våra egna kroppar, människor i vår närhet eller rentav genom att vara en sådan specialist själv!/
så har jag börjat fundera på vad det är som driver människor att söka sig till olika specialiteter?
De ortopeder jag har träffat har varit lite rastlöst sportfysiska av sig. Det passar väl bra.
Sjukgymnasten är en varmhänt kontaktsökare. Det passar väl bra, framför allt för honom (som patient kan man efter ett tag börja tycka att det känns lite väl på).
Hjärtspecialisten var tålmodig och mild och såg klok ut. Jag vet inte om det är svårare att vara hjärtläkare än något annat, men det passar väl utmärkt när man har stressade och nervösa patienter...
Ultraljudsläkaren var vänligt resolut, lätt på handen och skarpsynt. Det passar väl bra när man ska genomföra obehagliga undersökningar och komma på vad det är som är fel, men inte känner att man behöver försöka ställa allt till rätta själv. Jag antar att röntgenläkare är samma familj.
Men varför i hela världen blir man blod-doktor, det har jag grunnat på hela dagen. Vem passar det bra för? "Ett jobb för dig som tycker om att titta på labbrapporter"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vi har ju också den svåra gruppen gynekologer. Det är klart att det är bra att de finns, men man undrar ändå lite varför de valde just den inriktningen.
Jag undrar hur den interna rangordningen ser ut - vilken specialisering är svårast att få plats på och var hamnar de som inte klarade något annat?
Ett jobb för dig som tröttnat på att försöka snabbdra sjukdomshistorien ur veliga psykosomatiker. För dig som föredrar att umgås med människor på fritiden (hellre än på jobbet). För dig som gillar säkra svar. För dig som vill lyssna på radio på jobbet men ändå ha en bra lön.
Mag- och tarm tror jag har låg rang. Och allergier. Kanske hud och std också.
Ja huvva, i dag satt bloddoktorn och längtade tillbaka till labbet. Han frågade varför jag var där och jag sa som det var: Jo, i påskas var jag och åkte skidor i alperna...
Av alla relevanta öppningsrepliker, ack så lång tid det tog att krångla sig från påsken till förra veckan till nittiotalet, och tillbaka.
Han fick tränga ihop bokstäverna för att få plats i rutan på blanketten där "sjukdomshistoria" skulle rymmas men det blev så många framåt och bakåtpilar att han fick börja om flera gånger på olika blanketter...
Idag kom jag i kontakt med en läkare som inte förberett sig för vårt besök. Han hade missat att beställa tillträde till en viktig undersökning, vilket resulterade i ett det här ser bra ut, men jag törs inte säga mer... och välkommen tillbaka om två veckor.
Läkaren kunde förstås inte veta att jag sov dåligt natten innan av oro för att inte komma iväg i tid, att jag steg upp klockan sex för att hinna med mig själv och få mina två A och O färdiga, maken kom lite sent till sin kurs, jag, A och O spenderade förmiddagen på sjukhuset... bara för ett "Lika lång väg tillbaka".
Skicka en kommentar