I Belgien finns något så fantastiskt som ett "autonomt nätverk av långsamma vägar". Det är inte trafikstockningar det handlar om, eller vägarbeten, utan ett vägsystem för långsamma resenärer - vandrare, cyklister, ryttare.
Ofta är det nedlagda järnvägslinjer som används, eller gamla byvägar eller kostigar. Vägarna är alltså inte cykelbanor längs någon trafikerad väg, utan egna system med en egen rytm.
I dag åker Sara och jag till staden Mons i södra Belgien för att där starta vår resa. Det är ett industrilandskap där man cyklar utmed kanalerna, och där den främsta attraktionen är de jättelika hydrauliska hissarna för att lyfta upp pråmbåtar med (kan tänkas - jag måste nog undersöka saken lite närmare...).
Det finns mer pittoreska områden i landet men vi måste hålla oss nära Byssel för att snabbt kunna åka hem på söndag och träffa en Sverigevän på kort besök innan vi återvänder till vår minisemester för ytterligare två dagar i sadeln. Och så finns en extra attraktion just med Mons - vi ska åka på ett stall och rida westernridning i dag. För mig som har en knä som bara funkar i vissa ledder är det lite skräckigt att ge sig upp på hästryggen. Samtidigt är det så fantastiskt balsam för själen att rida så jag kan inte avstå innan jag ens har försökt...
Jag återkommer med några vykort när vi kommer hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj det var djärva tilltag att våga sig upp i sadeln. Då låter det som knät är på bättringsvägen - eller som att du är skitless på att vänta på att det ska bli det?
Knät funkar faktiskt alldeles utmärkt nu om jag bara anpassar mig till att tänka i fyra riktningar: framåt, bakåt, höger, vänster. Inget "nej förresten", inga hastiga vridningar, ingen tennis och ingen balett.
Skönt egentligen att ha en giltig ursäkt om någon bjuder upp till pardans. Synd egentligen att jag aldrig fått tillfälle att använda den...
Skicka en kommentar