Kompostortopeder

Min favoritkollega M och jag pratade om våra splittrade arbetssituationer. Att det var just vi som hade tre olika arbetsplatser. Att det var just vi som arbetade med något som ingen annan arbetade med. Att det var just vi som alltid blir så smickrade och entusiastiska och nappade på varenda erbjudande om att göra något extra och annorlunda- som vi tolkade som hedersuppdrag.

När det kanske egentligen är så här:
Det finns en tunna matrester. Som ingen vill handskas med. Någon måste bära ut den, tömma den bland det andra avfallet och röra om. Och det vill ingen. Utom vi, som i självgodhet tror att det är ett hedersuppdrag och att vi är utvalda som extra lämpliga för att göra detta.
(Nu tänker jag inte skriva ut mitt egentliga yrke, men M och jag kallar oss ungefär "Kompostortopederna".)

Det har gått ett par år sedan denna insikt. Just nu har både M och jag färre uppdrag. Däremot finns det nästan ingen kollega som "bara" har en arbetsplats. Vi irrar runt varandra, kommer och går i korridorerna olika dagar och ber om ursäkt när vi råkar sitta på stolen på fel arbetsdag (så att någon av de andra tre i samma rum blir utan stol). Kompostortopedin har blivit norm. Det är snurrigt, stressande men omväxlande. Jag hoppas att de andra kollegorna också känner sig extra lämpade och utvalda.