Klosterliv

Ja då kan jag berätta att vi har hittat vårt andliga stamställe i den här familjen och det visade sig lite otippat vara ett benediktinkloster några mil från Bryssel.
Det finns mycket att säga om bröderna, här är några glimtar.
1. De har tre klosterlöften: stabilitet, gemenskap och lydnad. Stabilitet innebär att de ska stanna där de är, geografiskt, och att de inte fladdrar hit och dit för vart vindkast i läran. Gemenskap är bland annat att de inte har några egna saker. Munken G, som satt med oss och berättade om sitt liv för oss, drog i sin blå bomullsskjorta och sa: den här till exempel, den kan vem som helst ta i morgon om han vill. Jo, glasögonen är väl förresten mina, det väl ingen annan som kan använda dem. Det är också att de måste stå ut med varandra. Jag behöver inte tycka att de är bra människor, men jag måste älska dem. Jag får tänka på att Gud älskar var och en av dem, och försöka se det Gud ser. Lydnad innebär att de underställer sig sina överordnade i allt. Vår munk hade på egen begäran gjort ett uppehåll från klosterlivet för att köra taxi och träffa sekulariserade människor. Tills den dag så de överordnade krökte på pekfingret och sa att de ville ha honom tillbaka i klostret.
-- Det svåraste i klostret är inte det man tror. Det är inte speciellt svårt att stiga upp lite tidigare på morgonen, att gå i de här kläderna, att inte ha någon familj. Inte för mig i alla fall. Den stora utmaningen är att stå ut med varandra år efter år. Vi lever med varandra i tjugo, trettio, fyrtio år och vi kan inte välja bort någon eller flytta, för vi har lovat stabilitet. Han tog tag i duken på soffbordet och sköt den snett diagonalt åt sidan. Om man till exempel har ett känsligt skönhetssinne, och så är det någon som överhuvudtaget inte bryr sig, och lägger fram saker hur som helst... Jämt. Han log lite generat och lade duken rakt igen. Ögonblicket senare sträckte M diskret ut handen och centrerade den. Det finns helt klart kloster där de sjunger bättre än vi, där de är mer strikta, och är duktigare. Men jag tror att vi är bra på att älska varandra.
2. Belgiens kloster åldras. Våra munkar var vithåriga de flesta. En nunna på besök med gråstrimmigt lockigt hår och glittrande ögon berättade med ett visst vemod att hennes kloster hade åldrats till den gräns att hennes överordnade en dag hade bestämt att alla nunnorna hade blivit så gamla och sjuka att det var dags för dem att gå in på ett vårdhem. Det var bara hon som var för ung; hon fick tillstånd att leva ensam och att gå in i yrkeslivet igen Det var femton år sedan det hände; hon försöker leva klosterliv men det är inte samma sak ensam i en lägehet. Nu arbetar hon som lärare och besöker grovt kriminella fångar på sin fritid. I fängelset är alla tecken på religiös härkomst förbjudna; hon får ta av sig sin slöja och sitt kors och går dit i vanliga långbyxor och kallas Madame. Fångarna vet inte om att hon är nunna.
3. I kapellet varje dag, kl 07.00, 12.00, 18.00 och 20.30 var det bön och sång. Munkarna stod i sina vita kåpor och sjöng sig genom kyrkoåret, med en vaksam blick på oss svenska gäster med vår fumliga oförmåga att hitta rätt sida i sångpärmen. De turades om att - utsökt taktfullt - smyga fram till en av oss, sträcka fram en uppslagen sångpärm och peka på rätt versrad, och ta en av våra förvirrat bläddrade pärmar tillbaka.
De skulle bara veta vad det var P kunde läsa och förstå bland orden han så noggrant följde med i i pärmen: .... Jerusalem..... .... .... .... hosianna ----- -- --- ----- halleluja ---- --- ---- --- Eller höra hans inre monolog (som han berättade efteråt): "Och så stod det ord som kunde vara hur som helst, J E U I X C Q V..., och så stod jag där och tänkte 'ha! hur ska dom klara av att sjunga det där?'- Och så kom de fram till det ordet och så lät det inte alls så".
4. I fredags kväll försov vi oss, mannen och jag, och vaknade en kvart innan kvällsgudstjänsten skulle börja. Jag sa: Å nej, jag orkar inte skynda mig. Vi har ju varit på alla gudstjänster hittills, nu tar vi en paus. Han sa: Visst, vi kan ju vila i stället. Vi låg kvar i var sin säng i en halv minut och sedan satte vi oss upp med ett ryck. OK, vi går väl då.
När vi lämnade klostret och skakade hand med våra närmaste bröder lovade vi att vi skulle komma tillbaka. Snart.