M skriver i sin blog:
"jag törs inte berätta för mina kollegor hur mycket jag längtar hem". För hennes del handlar hemlängtan om att vara 100mil från sina fjäll, sin sjö och sin skog.
På jobbet övertrumfar tjejkvinnorna varandra i historier om smärtan i att skiljas från sina barn.
- Jag visste inte att du tyckte att det var så hemskt, varför ringde du inte hem? Som om det skulle hjälpa att ringa.
Om att försöka plocka vinbär i regnet medan barnet är ensam hos dagmamma.
Om att längta efter att komma till dagis fast man inte ska, på inskolningen, och gå runt med vagnen när barnet sover.
Om att cykla så benen blir som pinnar för att man tror sig höra barnet gråta på flera kvarters avstånd.
Om att stänga dörren framför ett barn som står i hallen i stövlar och pyamas.
Jag säger ingenting och skriver ingenting.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
11 månader sedan
3 kommentarer:
Har du börjat jobba eller är det en mental förberedelse?
Bilden av det lilla barnet som förhoppningsfullt kliver i första bästa par skor och sen får dörren försiktigt stängd i ansiktet känns som en arketyp en mamma bär med sig - har man inte varit med om det vet man i alla fall precis hur det ser ut och känns.
En sanning som kan vara svår att få säga i de övertrumfande sammanhangen men som jag i kraft av min senoritet står för i dag: Det kan trots allt vara en befrielse att få stänga den där dörren och ägna sig åt andra saker en stund.
Sedan tre dagar tillbaka har jag lämnat den varma familjesängen just när babyn somnat om vid mitt bröst, cyklat med radion på högt högt ljud i öronen och hela vägen till jobbet har jag tänkt tänkt tänkt och försökt hitta strategier för att klara ännu ett rekordförsök.
Vi har kommit upp i nästan 9 timmars oavbruten separation men jag måste klara mer.
Det är bara det att jag vill inte.
nu har det gått en dryg månad och det är riktigt roligt att jobba.
Skicka en kommentar