Domare åklagare och målsägandes representant

I dag var det rättegång i Vetlanda, en märklig direktsänd tillställning i TV.
På de anklagades bänk, kommunalstyrelsens ordförande, kommunchefen och några andra tjänstemän. Janne Josefsson stod någonstans i mitten och lutade sig mot ett litet runt bord, det var han som ledde och fördelade diskussionen, som var medlare, domare, åklagare, representant för flickan som hade blivit så grymt sviken av socialtjänsten i kommunen, samt för hela det rätttänkande svenska folket.
Runt i bänkarna upprörda Vetlandabor som ville ha svar på frågan hur den stackars flickan Louise kunde få ha det så dåligt så länge utan att få hjälp. De ville ha en ordentlig förklaring, en ordentlig ursäkt och gottgörelse. Sedan var de öppna för att förlåta men inte förr.
Kommunledningen, som hade beslutat sig att tillsätta en utredning - efter det att skandalen blev offentlig snarare än när den uppdagades, nuance... - hänvisade till sekretess och pågående utredning. De tyckte nog att de hade gått väldigt långt för att gå folket till mötes. Ansvarig tjänsteman har avgått, socialchefen har omplacerats, och flera ursäkter har uttalats. Kommunledningen har utan omsvep medgett att man har gjort fel.

Men frågan om hur man resonerade har inte besvarats, och den värker som en varböld. Jag grunnar på om sådana frågor kan besvaras.
Varför gör man en dum omkörning när man har barn i bilen? Hur skulle man efteråt kunna rättfärdiga det beslutet om det skedde en olycka? Varför tar en känd idrottprofil kokain? Varför friserar en forskare sina testresultat?
Hur svarar man på frågan varför, det grunnar jag på. "Det verkade som en bra idé just då".
"Med facit i hand var det helt klart olyckligt". "Det finns ingen hållbar förklaring". Eller ärligast men livsfarligt: "Jag trodde inte att jag skulle åka fast".

Jag funderar på om ursäkten som krävs inte har närmare koppling till sannolikhet än sanning. Ursäkten måste vara tillräckligt förnedrande för den egna stoltheten för att vara trovärdig, det måste kosta något att lägga fram den, men det fel som man gör avbön för måste vara förlåtligt. Ursäkten måste göras med en extrem uppmärksamhet på detaljer och nyanser, för att kunna förutse och avstyra motangrepp och konsekvenser.

Tänk om polisen som kallas till platsen för att någon lagt märke till att en flicka och hennes vilde och galne far sover utomhus i minus femton graders kyla helt enkelt har för dåliga skor och håller på att frysa fötterna av sig, och därför väljer att tro på flickan när hon mumlar att hon vill stanna där hon är. Tänk om socialassistenten som försöker resonera med samme galna människa helt enkelt blir rädd och inte vågar ta strid, och väljer att tro att flickan klarar sig bra där hon är. Tänk om någon av handläggarna som har tagit emot anmälan har haft den liggande på skrivbordet så länge att den blivit så där radioaktivt kontaminerad av ångest att enda sättet att stå ut med att vara i samma rum är att täcka över den med en pärm - för det är alldeles för sent att agera, det borde man ha gjort redan för två månader sedan. Tänk om alla dessa vuxna på olika sätt stoppat huvudet i sanden av rädsla, bekvämlighet eller inkompetens och hoppats att allt ska lösa sig av sig själv. Vi är väl rätt många som kan tolka tillvaron ganska flexibelt efter vad vi hoppas.

Jag kan inte se vilken förklaring som kan göra att allt blir bra. Det finns inget vettigt skäl för dumma saker man gör. Men är det en ursäkt? Vad tycker du?