Man kan undra varför jag blir så arg när jag landar i Sverige. Vi har ju sett några europeiska städer ihop, och nog tycker jag att jag brukar vara en fördragsam gäst som skrattar åt svårigheterna, går de extra kilometrarna utan att knota, dricker upp den äckliga drickan (eller beställer in något drickbart istället) och accepterar konstiga lokala vanor med en avslappnad axelryckning.
Problemet med Sverige är förstås att jag borde veta allt och att jag inte längre gör det. Och att folk tycker jag är korkad när jag frågar om det självklara.
Nu senast stod jag på ICA med en liten tetrapack i handen och försökte begripa vad det var. "Milda Mat" stod det på den. Den omedelbara kopplingen för mig var matlagningsmargarin som smält när det stått för länge bredvid stekpannan. Min nästa tanke (eller tanke, det är mest en ostrukturerad ström av reaktioner) var att Milda gjort en minimalistisk måltidsersättning baserad på margarin. Sen började jag förstå att det förmodligen var en matlagningsgräddersättning som av förklarliga skäl inte får innehålla ordet grädde. Det kanske funkar för Milda, vad vet jag. Själv känner jag bara avsmak. Konstigt nog var det Milda jag äcklades av förra gången också, när det gjort ett pålägg med jordgubssmak. Jag tror det är nedlagt nu.
Jag är inte arg hela tiden. Det går över, och när jag lämnar Sverige är det med saknad. Samtidigt är det avslappnande att landa i Lux. Inte för att jag kan alla koderna, men för att jag inte behöver kunna. Det hör ju vem som helst, jag är en främling i detta land.
Och du då?
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
11 månader sedan
4 kommentarer:
När jag kommer till Sverige blir jag rörd och lite fnittrig.
Vägskyltarna ser så gulliga och hemmagjorda ut med sin gula botten. Och så får man betala med knäppiga stora enkronor och gigantiska platta femkronor, och pyttesmå runda tiokronor och visst finns det något slags tjugokronorsmynt också?
Och så är alla tidningar fulla med svenska nyheter. Och så vimlar luften av svenska röster, och man hör en massa samtal som pågår samtidigt och man förstår allt vad folk säger. Och så är det plötsligt så mycket VI i luften att man nästan blir knäsvag.
Att komma till Sverige är på något sätt som att kliva in i ett hem. Ska du vara hos oss får du se till att vara som vi. Det finns en osynlig tvättstugeanslagstavla med underförstådda osynliga lappar upptejpade i folkhemmet, och på lapparna står förbittrade meddelanden om luddfilter och tvättmedelsrester och svarta jeans stulna direkt ur torktumlaren. Samt dagens ros till Anna-Lena och Benny för den trevliga utflykten till vattenfallet.
Jag känner inget land som är så VI med sig självt som Sverige.
Luxemburgarna är för allan del VI med sig själva, men de stora grupperna av utlänningar ligger och flyter som en smörklick på ytan och aldrig integreras de två. Belgien... tja jag tror att jag måste ta till mer utrymme för att generalisera om detta mitt nya hemland...
Tvättstuga var ordet.
http://karinstensdotter.blogg.se/060206082139_tvttstuga.html
Jag som bor i landet Sverige har sedan bra länge tappat den där VI-känslan. Kanske beror det på tilltagande ålder och på att jag bor i Skåne, som lite skiljer ut sig från det "riktiga Sverige". Likriktning och nivellering har liksom kastat ut barnet med badvattnet, tycker jag ibland. Eller så beror det bara på att det var bättre förr -- dvs. när jag var ung eller yngre.
Roligt.
Förra gången jag var i S fick jag plötsligt intrycket av att jag befann mig på ett stort dagis. Det var under lunchen på Kulturhuset (och dagens var inte heller särskilt god). Hade en liknande känsla när jag gick på Göteborgsoperan för ett par år sedan. Interiören fick mig att sökande se mig om efter saft och bullar.
Sedan tror jag det är bara bra att vi-känslan perforeras och faller sönder. Det ligger närmre realiteten.
Skicka en kommentar