I morgon går jag på mitt sista möte med Kommittén. I dag, i det näst sista mötet i det sammanhanget, fick jag uppleva hur Resurser blir avtackade...
(Som du vet har Kommittén inte valt mig på grund av några personliga egenskaper eller för att de tycker att jag är bättre än någon annan; jag har ställts till förfogande i mötena på samma sätt som stolarna, vattenflaskorna, översättarna, ... Och nu har jag fått andra uppgifter och någon annan kommer att sitta på samma stol i nästa möte).
Men vi fick i alla fall en applåd, vi två som ska sluta. Och jag fick en nätt liten bukett med tistlar att ta med och hänga i törnekronan, som handlade om saker som min efterträdare borde göra bättre än jag, i framtiden.
Återigen inget personligt.
Mhm.
Jo, jag erkänner. Det känns lite surt, på två sätt. Dels handlade deras önskade förbättringar om saker som går att förändra, som dessutom hade gjort mitt jobb enklare och lättare. Jag följde en ganska tungrodd procedur därför att det var så jag upplevde att det skulle vara. Så om vi hade haft den här diskussionen tidigare hade jag kunnat ändra saker lätt som en plätt. Dels känns det som att ingen förstod att uppskatta mervärdet av det jag så mödosamt åstadkom...
Och för det tredje, om jag ska vara riktigt ärlig, så svider det till därför att jag faktiskt hade kunnat vara lite mer energisk i denna syssla.
"Honest criticism is hard to take, particularly from a relative, a friend, an acquaintance, or a stranger." Franklin P. Jones
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Rosen sa till tisteln:
"Jag är finare än du,
för alla tycker om mig,
och det förstår man ju."
Då blev tisteln ledsen
och grät och tänkte så:
"Jag kan ju inte hjälpa
att jag är ful och grå"
Men då sa Gud:
"Kära lilla tistel
Jag har ju själv skapat dig
(- - -)"
Allt som Gud har skapat
är vackert fint och bra
Och finare än andra
det kan man inte va'
(Och då blev tisteln gla')
Apropå tistlar, alltså.
Tistlar sticks lite extra om man helt eller delvis förtjänar dem, och det gör man ju ibland. Just nu har jag två fll av försumlighet (i privatlivet) som borde rendera både tistlar och småspik.
Den där sången tycker jag är bland det värsta som finns... Fruktansvärt banal, och kan man verkligen lägga ord i munnen på Gud på det där sättet.
Jag tänkte på den häromdan i trädgården och tänkte att nästa gång jag hör den ska jag säga:
Wow, har det kommit en ny bok i Bibeln, den där versen har jag inte hört.
Om kommittén: jag gör väldigt ordentliga protokoll efter mötena som dubbekcheckas på längden och tvären innan de skickas ut. I mötet sa folk att de är missnöjda med att det tar så lång tid att få protokollen och att de skulle föredra någon liten snabb minneslista bara.
Och min försummelse: om jag jagade alla de som ska godkänna texten med blåslampa skulle jag kunna få iväg protokollen en vecka tidigare. Men det skulle fortfarande ta minst tre veckor innan de var klara.
Så det mesta ligger trots allt i formatet och inte i bristande engagemang.
När jag fyllde 40 fick vi besök av Boril och oskar och då behövde vi en barnvagn och en barnstol till honom. Jag fick låna en Maxicosy på hjul av en avlägsen väninna, J, och den följde med till Bryssel när Bodil fortsatte sin resa hem till er. Vi hämtade den i Bryssel, och skulle lämna tillbaka den, men något kom emellan. I maj (i fjol, alltså) träffade jag J - höggravid - och då skulle de precis resa bort över helgen. Vi kom överens om att vi skulle lämna tillbaka lånegodset under den kommande veckan.
Fast forward till i går, när jag skickade ut ett mail till damlaget om garderober vi vill bli av med. Jag fick ett mail från J som löd ungefär "Då hoppas jag ni kan lämna tillbaka vår Maxicosy innan ni sticker. Tack!"
Hmm, varsågod... Vi tvättade klädseln i går och ska putsa den fin och fylla den med rosor, eller nåt. Tistlarna får jag nog behålla alldeles själv.
Skicka en kommentar