Häromdagen läste jag en blogg, skriven av en amerikansk kvinna. (Svenska bloggare skriver inte på det viset) Hon hade flyttat till en ny stad och var säker på att hon skulle få ett visst jobb, men sen visade det sig att det fick hon inte alls. Så nu satt hon hemma med sina sommarlovslediga barn och hade nästan inga pengar och visste inte hur hon skulle få ihop det. "Ibland", skrev hon, "undrar man hur Gud planerat egentligen. Men det finns säkert en mening med det här också. Kanske tycker Han att jag behöver ägna mer tid åt mina barn."
Jag lyssnade just på Johnny Hallyday som sjunger om instinkten:
Je crois tout ce que tu dis
Fais ce que tu veux de ma vie
Tout ça n'est jamais qu'un jeu
Fais de moi ce que tu veux
Je crois tout ce que tu dis
Tout ce que tu dis
Men om Han inte säger något?
1 kommentar:
Vi pratade om det någon gång i samband med din födelsedag. Vid varje ögonblick kan en människa stanna till mitt i steget, vända sig om och se på sitt förflutna, och säga: Alla de val jag gjorde (eller underlät att göra), så förunderligt de samverkade för att föra mig just hit!
Jag tycker att man ska se upp mycket noga med alla tendenser till fatalism.
Och jag tror inte att Guds plan är något slags default option som alltid infaller hur tokigt det än går. Det vore ju absurt att tänka sig att man hamnar lika rätt om man ber och fastar och kämpar och söker Guds vilja eller om man lägger sig i sin soffa och väntar på att Gud ska lösa ens problem. Som att det inte spelar någon roll om man inte får ett jobb därför att man efter mycket funderande kommer fram till att det inte passar ens begåvning, eller om man glömmer att posta ansökan.
Och sedan tror jag att man själv faktiskt vet vad som är rätt och fel. Seriöst. Om man inte "känner frid" över något så tror jag att det betyder att det inte är rätt. Därmed inte sagt att man inte kan känna svindel, trötthet eller rädsla inför val som man är övertygad om är rätt, men det är en annan sak...
Skicka en kommentar