Den yngre generationen med Bergman-typer kommer att komma hem på kvällarna
eftersom de ska upp och laga frukost till ungarna på morgnarna. Och sedan blir
det inte så mycket självutlämnande litteratur (eftersom självutlämnande
litteratur tenderar att vara mer utlämnande för någon annan). Den yngre
generationen med Plath-kvinnor slipper på samma sätt förhoppningsvis gasa ihjäl
sig och författare som Lagerlöf slipper välja ensamheten för att de inte hittar
någon man.
Så långt är det väl PC och trevligt. Fast det är slutklämmen jag tycker är genialisk.
Lite sämre litteratur och lite sämre teater och lite sämre konst och lite sämre
fotboll. Kanske är det priset som vi alla får vara med och betala.
4 kommentarer:
Jag läste flera av hennes krönikor och jag undrar om hon inte är bäst just nu, åtminstone på AB. Smart och lite vass.
Jag grunnar fortfarande på det där. Blir det bättre litteratur av att författaren bränner sitt ljus i båda ändarna; blir det bättre konst av att konstnären skär av sig ena örat?
Det finns någon manisk kvalitet som begränsas men inte stoppas av dagishämtning. Det kanske är den man vill åt.
Det finns förmodligen vissa konstnärstemperament som kräver fullständig hängivelse för att blomma. Sen finns det ju de mer tjänstemannaliknande (kanske mest författare?) som går till kontoret, skriver 50 sidor och sedan återvänder till omvärlden.
Hennes resonemang faller på flera punkter; det finns fortfarande konstnärsfruar av båda könen (fast oftast kvinnor) som drar lassen medan deras partners lever i idéer och skov av skapande. Det finns också fortfarande galna kreatörer som sitter i stugor och skriver eller målar eller komponerar och håller sig uppe med knäckebröd och HB. Därmed inte sagt att de gör odödlig konst. Jag undrar hur exempelvis makarna Billgren organiserar sina liv.
Ja men det intressanta är väl egentligen att undra om det är så att NÅGON måste betala - konstnären, konstnärsfrun, publiken.
Eller inte.
Jag tror att det oundvikliga valet står mellan konstnären och publiken. Om konstnären är för feg/bekväm/... för att lägga in den sista växeln och sträcka sig mot det svåruppnåeliga, så får publiken betala. Fast de har ju fördelen att inte vara bundna till denna enda konstproducent (till skillnad från konstnärens partner...).
Att konstnärens partner betalar är på något sätt frikopplat tror jag. Det finns många som betalar ett högt pris för sin partners karriär. Eller för att hålla ihop livet och familjen, tout court.
Skicka en kommentar