Fotbolls-VM på förlorarnas sida

I går såg jag matchen mellan Brasilien och Kroatien och hejade på Kroatien.
Brasilienarna dansade samba över planen med fotbollen fastklistrad vid sina säkra fötter, och när de tappade bollen skrattade de och gjorde komplicerade gester som betydde:
Såg du, jag trodde att du skulle springa åt det hållet men du trodde att jag skulle passa till vänster, vilken osis! Så tokigt!
Och jag hejade på Kroatien. Hela första halvlek. Varje gång de fick bollen var det som att musiken stannade upp och det blev tyngd och paus i spelet. A passar till B. B tar emot. B passar till C. C tar emot bollen och ser sig om. C passar till målvakten. Målvakten passar till A. A ser en lucka och rusar mot målet. Kanske till och med skjuter. Fast det blir inte mål för bollen studsar lite olyckligt på något brasilienskt ben som råkar hamna i vägen.
Och sedan fortsätter samban hela vägen tillbaka till Kroatiens mål och eftersom jag troget stöder de rödrutiga skjortornas arme håller jag solidariskt tummarna för att det ska vända.
Jag vet inte varför jag alltid måste heja på det sämre laget. Kanske för att det skulle vara lite fusk att heja på världens bästa lag... Kroatien var för all del inte dåliga, bara icke-brasilienska.
I kväll ska jag gå på en tysk tillställning med korv och öl och storbildstv. Och en minoritet inbjudna polacker. Och så jag, som antagligen om jag känner mig själv rätt söker polskt medborgarskap mot slutet av aftonen.