Jag är fortfarande inne på det där med kläder. En av stickbloggarna jag brukar läsa länkade till en annan som jag inte sett förr, Opportunity knits.
Kvinnan som skriver där blev sugen på att sy en enkel sommarklänning och hittade ett mönster som verkade lovande, hos Martha Stewart, som vi nog kan berömma oss av att ha upptäckt ganska långt före medelsvensson, om du minns?
Mönstret är så glatt optimistiskt: mät din kropp där den är som bredast. Klipp ut två rektanglar tyg som är sju tum bredare. Sy ihop dem, lämna hål för armarna. Trä ett snöre genom fållarna högst upp och knyt som eleganta axelband. Lämna en slits på ena sidan.
I princip handlar det om att sy ett påslakan med axelband och ett brett bälte i midjan. Som man kan vänta sig blev det inte så snyggt. Den tappra sömmerskan började klippa bort överskottstyg här och där, gjorde någon kil och försökte på alla vis förbättra situationen. "No matter, it still looked like a night gown - I mean the house coat kind that you wore to bed and not the kind that Julia Roberts would wear to the Oscars."
Hon klippte till sist av hela nederdelen så det blev ett linne, och frågade sn femåring vad han tyckte. Han undrade om hon sytt linnet av en gardin. Ridå.
Hade den klänningen funnits på min lista hade jag strukit den nu.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
5 månader sedan
1 kommentar:
O den klänningen har jag sytt långt innan den var uppfunnen... Eller en liknande. Det fanns en bok med mönster på enkla påslakan att sy själv, det byggde på att det svåraste som finns är att klippa böjda linjer så allt var rektangulärt..
Det kan hävdas att det svåraste som finns är att bära upp kläder sydda av oformliga rektanglar. Och att kläderna i idealfallet ska bäras undet mycket längre tid än den som åtgår för att sy dem.
Skicka en kommentar