31 oktober 2007
I dag så hurrar vi för...
JORUN
Juryns motivering:
"Med sin skarpa penna och vassa blick för nydanande design skapar Jorun genom popkonstverket "Talkie Walkie" ett rum för den kvinnliga erfarenhetens mystik och nyans, som i fråga om upprepande av den livgivande &-symbolen endast överträffas av Christmas Cheer 1997."
Juryns motivering:
"Med sin skarpa penna och vassa blick för nydanande design skapar Jorun genom popkonstverket "Talkie Walkie" ett rum för den kvinnliga erfarenhetens mystik och nyans, som i fråga om upprepande av den livgivande &-symbolen endast överträffas av Christmas Cheer 1997."
29 oktober 2007
Bilder
I helgen var jag på retreat i ett kloster. http://www.ermeton.be/
Om det finns mycket att säga, och jag tror att jag ska återkomma till det vid tillfälle. Särskilt om zen-medidation, som vi provade på.
Jag hade ingen kamera med mig, men tog en bild som var så härlig i all sin enkelhet, kanske bättre i mitt minne än i verkligheten. Tänk er en gammal krum och torr nunna, klädd i svarta kläder och ett svart dok. Hon gör i ordning för gudstjänsten i det lilla klosterkapellet, går runt och lägger fram, plockar bort och ställer i ordning.
Och så är det dags att tända det stora ljuset och placera det på ljusstaken. Ljuset är en 40-50 cm högt, och tjockt som en flaska yes. Ljusstaken är ungefär lika hög som hon själv.
Hon tänder ljuset. Ställer sig bredbent, lyfter det som en fackla med höger hand, över sitt huvud. Sträcker ut vänster hand snett mot marken, för balansen.
Ett ögonblick är hon tyngdlös. [klick]
Sedan krummar hon ihop sig och hastar med korta steg till sin stol. Gudstjänsten kan börja.
Om det finns mycket att säga, och jag tror att jag ska återkomma till det vid tillfälle. Särskilt om zen-medidation, som vi provade på.
Jag hade ingen kamera med mig, men tog en bild som var så härlig i all sin enkelhet, kanske bättre i mitt minne än i verkligheten. Tänk er en gammal krum och torr nunna, klädd i svarta kläder och ett svart dok. Hon gör i ordning för gudstjänsten i det lilla klosterkapellet, går runt och lägger fram, plockar bort och ställer i ordning.
Och så är det dags att tända det stora ljuset och placera det på ljusstaken. Ljuset är en 40-50 cm högt, och tjockt som en flaska yes. Ljusstaken är ungefär lika hög som hon själv.
Hon tänder ljuset. Ställer sig bredbent, lyfter det som en fackla med höger hand, över sitt huvud. Sträcker ut vänster hand snett mot marken, för balansen.
Ett ögonblick är hon tyngdlös. [klick]
Sedan krummar hon ihop sig och hastar med korta steg till sin stol. Gudstjänsten kan börja.
28 oktober 2007
Historiens skräpkammare
Vad var det då som inte fick följa med in i den nya fina lägenheten? Vilka personlighetsdrag var det vi inte kunde stå för?
Det blev två flyttkartonger, en med studentlitteratur och tillhörande stenciler. Och en låda vanliga böcker som inte uppfyller kriterierna:
- att den behöver vara framme för att den används (pekbibeln, Libaneskokboken, Rocky-serierna, Mods-boken, The No Garden Gardener, en bok om att sy om kläder)
- att en av oss inte läst den och gärna vill läsa den (Svinalängorna, Stupid White men, en Herman Lindqvistbok)
- att den är så intressant att man vill låna ut eller berätta om den när man träffar andra (debattböcker om Knutby och Da Vinci-koden, Det andra könet)
- att den ser bra ut i hyllan (fotoboken En dag i Sverige, ordböcker, körkortsboken)
Hur tänker ni andra; vad förpassar ni till förrådet?
Det blev två flyttkartonger, en med studentlitteratur och tillhörande stenciler. Och en låda vanliga böcker som inte uppfyller kriterierna:
- att den behöver vara framme för att den används (pekbibeln, Libaneskokboken, Rocky-serierna, Mods-boken, The No Garden Gardener, en bok om att sy om kläder)
- att en av oss inte läst den och gärna vill läsa den (Svinalängorna, Stupid White men, en Herman Lindqvistbok)
- att den är så intressant att man vill låna ut eller berätta om den när man träffar andra (debattböcker om Knutby och Da Vinci-koden, Det andra könet)
- att den ser bra ut i hyllan (fotoboken En dag i Sverige, ordböcker, körkortsboken)
Hur tänker ni andra; vad förpassar ni till förrådet?
Sömnlös Facebookare
Jag började med Facebook trots skeptisk inställning. Och ja... än så länge är det roligaste att klassens coolaste kille på gymnasiet hörde av sig. Det var ju smickrande. Och roligare än så; han visade sig bo i trappuppgången bredvid. Någon gång ska jag låna en kopp socker.
Det märkligaste som hänt hittills är att jag inte kunde somna första kvällen. Jag låg vaken och tänkte på personerna jag frågat om de ville vara mina vänner. Funderade över hur de har det nu, vad jag skulle prata med dem om ifall vi sågs och hur jag skulle etikettera hur vi känner varandra. Det börjar lugna ner sig lite nu, det där med sömnen var bara första kvällen, men nu är det "vännerna" jag tänker på när jag cyklar till och från jobbet. Och de vänner som jag har samma typer av relationer till som inte gett sig in på att lägga ut sig på Facebook.
En annan intressant reaktion var när jag smygkikade på två av mina grundskoleklasskompisars konversation och det visade sig att de inte heller håller kontakt med varandra, att deras kontakt slutade när de gick ut gymnasiet. På något skumt sätt känns det bra - då är det inte bara jag som tappat rötterna.
Och så har jag vågat kontakta en kompis som lånade en madrass för två år sedan, så den får jag kanske tillbaks idag. Det kändes mindre pinsamt att "Facebooka" än att ringa hem.
Ett intressant fenomen jag hört från tre olika håll är att personer fått kontakt med kompisar från förr som de verkligen inte vill ha kontakt med. Det verkar vara ett problem som det inte finns någon vedertagen kod kring än - men det kanske kommer i november.
Det märkligaste som hänt hittills är att jag inte kunde somna första kvällen. Jag låg vaken och tänkte på personerna jag frågat om de ville vara mina vänner. Funderade över hur de har det nu, vad jag skulle prata med dem om ifall vi sågs och hur jag skulle etikettera hur vi känner varandra. Det börjar lugna ner sig lite nu, det där med sömnen var bara första kvällen, men nu är det "vännerna" jag tänker på när jag cyklar till och från jobbet. Och de vänner som jag har samma typer av relationer till som inte gett sig in på att lägga ut sig på Facebook.
En annan intressant reaktion var när jag smygkikade på två av mina grundskoleklasskompisars konversation och det visade sig att de inte heller håller kontakt med varandra, att deras kontakt slutade när de gick ut gymnasiet. På något skumt sätt känns det bra - då är det inte bara jag som tappat rötterna.
Och så har jag vågat kontakta en kompis som lånade en madrass för två år sedan, så den får jag kanske tillbaks idag. Det kändes mindre pinsamt att "Facebooka" än att ringa hem.
Ett intressant fenomen jag hört från tre olika håll är att personer fått kontakt med kompisar från förr som de verkligen inte vill ha kontakt med. Det verkar vara ett problem som det inte finns någon vedertagen kod kring än - men det kanske kommer i november.
22 oktober 2007
Nya utsikter
Om jag hittar kameran ska jag lägga in bilder på våra utsikter. Från Lilla Rummet (piano, gitarr, pyssel, dator, inga barngrejor) ser man ett litet skatbo i en björk och ett ljusblått trähus med bara en våning. Från sovrummet ser man samma skatbo genom ett smalt fönster som går ner till knähöjd och från sängen ser man stjärnhimlen genom nära-taket-fönstret. Från köket som sitter ihop med vardagsrummet går man ut på balkongen (naturligtvis glasdörr) eller ställer sig och tittar på utsikten; på natten är det cityljus som avspeglar sig i älven och brospannet är upplyst. I morgondiset ser man solen gå upp och det är lite Monet-stämning på håll mot Ön och längs älven, på nära håll är det gula björkar och en stor dagisgård med trötta små familjer. Jag kan cykla hem på lunchen och krama mitt barn och ändå hinna koka potatis.
Det är faktiskt riktigt fint här.
Det är faktiskt riktigt fint här.
21 oktober 2007
Hemma igen
Den nya lägenheten börjar bli ett hem; internetuppkopplingen fungerar, det finns mat i kylen och igår fyllde vi bokhyllorna. Det är väldigt roligt att konstruera bilden av sig själv; att välja ut vilka böcker som är tillräckligt representativa för att få stå i vardagsrummet och vilka som ska "förpassas till historiens skräpkammare" (som KG Hammar säger).
Lyssnade förresten till en föreläsning av en kvinna (Halldorf hette hon) som använder ett samtalshjälpmedel pga en omfattande canceroperation. Förutom att föreläsningen var intressant så var det lite roligt att höra att en av invändningarna hon hade mot sin apparat (Lightwriter) var att den säger /kilogram/ när hon vill säga något om ärkebiskopen. Men det lär väl vara ett mindre problem nu när han bytt jobb.
Lyssnade förresten till en föreläsning av en kvinna (Halldorf hette hon) som använder ett samtalshjälpmedel pga en omfattande canceroperation. Förutom att föreläsningen var intressant så var det lite roligt att höra att en av invändningarna hon hade mot sin apparat (Lightwriter) var att den säger /kilogram/ när hon vill säga något om ärkebiskopen. Men det lär väl vara ett mindre problem nu när han bytt jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
