Hur är det nu att organisera en konferens för fyrahundrafemtio besökare? frågar Intresseklubben.
Svaret innehåller antagligen orden intensivt, utmanande, skrämmande.
Men jag vet inte om det fångar känslan av att tänka igenom, månader i förväg, varje steg som en konferensbesökare eller en talare kan tänkas behöva ta under en hel dag. Vad de ska titta på, vad de ska höra, hur de ska göra.
Tänka igenom, planera och oroa sig för.
Veckan före konferensen kan man vakna kallsvettig på natten och tänka: FINNS DET TEJP?
Kvällen före konferensen kan man upptäcka att jo, tejp finns, men hela vår affischutställning är spårlöst försvunnen.
Och morgonen inför konferensen kan man upptäcka att hela den tjusiga väggbonaden som med sådan möda har måttbeställts, designats, skickats till tryckeriet, kollats, hängts upp... helt sonika har ramlat ner under natten. Och karlarna från firman som skulle se till att allt var på plats, sitter fast i en bilkö sedan en timme tillbaka. Och nu börjar besökarna ramla in, och vi som inte är klara. Och allt eftersom dagen fortskrider kommer man att upptäcka att VIP-rummet är låst just när det behövs, och att ingen har beställt kaffe till de förnäma besökarna.
Men jag vet inte om det fångar känslan av att blanda sig in i diskussioner mellan stressade kolleger och blåvägrande personal och projicera LUGN och problemlösning. Ja visst förstår man att garagevakten har regler som måste följas, men nu gäller det alltså just att transportera upp en jättestor packlår, och ingen är väl betjänt av att vi måste släpa in den genom huvudingången, när det nu finns en möbelhiss i garaget. Och visst är det synd att affischerna blev för breda, säger man till dem som ska installera utställningen, men det är väl inte värre än att ni kan klippa till dem? Och till serveringspersonalen betonar man att det naturligtvis hade varit bra om vi hade förutsett mötet i VIP-rummet, men trots allt handlar det bara om sex koppar och en flaska vatten. Utan bubblor, betonar man. Och en liten hand här och en liten fot där, och rätta till duken och trolla fram en smörgås till en utsvulten talare, och säga ifrån till värdinnorna att det faktiskt ingår i deras jobb att byta vattenglas mellan talarna. Och försöka intressera besökarna för våra trycksaker.
Men jag vet inte om det fångar känslan av att det i grund och botten är ganska tråkigt att vara på en konferens utan att egentligen hinna delta.
Uppdatering kl 22:14: Jag vet inte om det framgår, men det gick faktiskt väldigt bra med alltihop.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
4 veckor sedan
3 kommentarer:
Och allt som bara fungerar är det ingen som märker. Att det finns specialkost och fungerande whiteboardpennor och lagom stort konferensrum och ljud och tid att dricka kaffe. Bra jobbat!
Och alla ändringar som kom in efter hand och modifierade de flesta planer under vägen och som ingen utomstâende ens märkte av i slutresultatet. Vet precis!! Världens spindligaste arbetsuppgift.
Efter konferensen vi höll i i april lovade kollegan E och jag varandra att vi skulle skriva ner allt vi lärt oss och allt vi missade eller lyckades med så vi har det klart till nästa gång. På fredag slutar hon, vi har inte skrivit ner något och det enda jag minns är att man måste komma ihåg att beställa vatten till konferenstolkarna. Alltid något.
Skicka en kommentar