Wenduine, 7 juli 2012, på kvällen |
Nu på morgonen letade jag till sist rätt på den där favoritdikten som jag inte mindes mer än ett par strofer av och, skam till sägandes, inte heller författarnamnet. Verner Aspenström, förstås. Och nu är jag lite golvad av orden men det är dags att spänna upp paraplyet och ge sig ut.
Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt.
Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa
ruskar vi på oss som våta terrier.
Eller försynt,
så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade, till i morgon torkar dina fingervantar".
2 kommentarer:
Kunde ha varit du...
Vi måste skriva mera dikter!
eller, jag borde läsa mer poesi.
Nja, Aspenström spelar i en annan division. Mina dikter är liksom aldrig på allvar, i alla fall inte de som blir bra...
Det var länge sedan vi utmanade oss med något men just nu är vi nog lite för utspridda för att orka med något sådant.
Skicka en kommentar