Under blyhimlen

En underlig morgon i Brysselstaden; det är varmt, kvavt och fuktigt efter många dagar av regn, blåst och svalka. Utanför kontorsfönstret ser jag ett par helikoptrar, nästan stilla i luften ovanför det pågående toppmötet. De hänger som i snören från blyhimlen.

I morse var det märkvärdigt tomt på gatorna och i bussen och en dämpad tystnad låg över kvarteret.  Kanske har de sista skolbarnen äntligen fått sommarlov nu? På matbordet hemma prunkar två grälla blomsteruppsättningar som tyder på det. Grannen lämnade över en bunt blommor genom terrasstaketet i går kväll; en mindre del av de skolavslutningspresenter hennes dotter läraren fyller huset med. Underliga men underbara kombinationer av färger, former och sorter.

Den blomstertid nu kommer...

Här inne i mitt grå kontor försöker jag reda ut en gammal arbetsuppgift som blivit skjuten på alldeles för länge och vars grundförutsättningar sannolikt ändrats sedan de första mailen kom i mars. Ett och annat annat måste tas tag i men på det hela taget är arbetssituationen rätt avslappnad.

Inte jag, dock. Jag hänger här under blyhimlen, tung och ilsken, med hjärtat invirat i ett helikoptersnöre. Kanske är det bara dumt att skriva om det, för jag kan inte kommentera anledningen. Men enligt prognosen blir det bättre på tisdag.

För övrigt läser jag Torgny Lindgrens Minnen.

"I Stockholm fick han veta att hans liv med knapp nöd kunde räddas.
Det vore bra, sade han. Jag har ännu mycket ogjort.
Det lägger vi oss inte i, sade läkarna. Gjort eller ogjort, det kvittar oss lika.
Vi i Västerbottens inre vill fullgöra allt som är vår plikt, sade morfar.
Vi vårdar svårt sjuka från hela landet, sade läkarna. För oss är alla landskap lika.
Vi har kommit till jorden för att uträtta det ena och det andra, sade morfar. Än har jag bara gjort det ena.
Våra patienter vill bara leva, sade läkarna. något särskilt skäl har de aldrig.
Bara leva! sade morfar. Det är väl ingenting!
Vad människor gör av sina liv, sade läkarna, det lägger sig vetenskapen inte i. Somliga bygger upp, de flesta river ner.
Jag såg på den här staden då jag kom med tåget, sade morfar. Hur kan Stockholm bestå?"