Midnattssvandring

Det är något speciellt med de där midnattsvandringarna.
Att springa i mörker med mjuka fötter på en jordstig intill bäcken.
Att tänka att om jag nu trampar snett och bryter foten kommer jag att tycka att det här var det dummaste man kunde komma på, vem i hela friden väljer dessa nermörka stigar när det finns adekvat elektrisk belysning och asfaltsbeläggning. Eller om jag snubblar och ramlar ner i bäcken och inte lyckas ta mig upp. Eller om jag träffar på den där galne knivmördaren som så troget har tassat efter mig under alla mina mörkerpromenader hela långa livet, han som lägger sig i lur på ödsligast tänkbara plats och bara inväntar Ögonblicket.
Att tänka att om det går illa, är det ju sällsynt korkat att springa just här. Att tänka att om det inte går illa, så är det ju förtjusande. Att vända och springa ett varv till, bara för att man kan.
Att hitta en lysmask.
Att gå förbi den kvällsöppna storbokhandeln på vägen hem och tänka att det är lustigt att det är så lätt att få tag i böcker (öppet sju dagar i veckan, i dag var det från åtta på morgonen till midnatt) och så mycket svårare att hitta ett ställe som är öppet som säljer kattmat. Att gå hem och klappa sina katter och säga "tålamod".
Att redan i dag längta till nästa midnatt.