Hjälpspråk

En retur till dig Signe: en av de saker jag har tänkt på minst åtta gånger som du sagt är att man kan lära barn med inlärningssvårigheter teckenspråk medan de lär sig prata, så är det tydligen lättare för dem att göra sig förstådda.
Själv har jag under den gångna veckan jobbat med en helt orimlig lista på saker jag måste hinna tills jag går hem i morgon. Det är smått och stort, men mest stort som att skriva ihop en rapport till internrevisionen, utarbeta och sälja in en ny strategi, redigera en intervjubok och ge ut ett nyhetsbrev, och inte minst, att tänka ut ett system av nyckelord till den framtida webbplatsen jag håller på med. Och ge kommentarer om dess grafiska utformning. Och fråga alla berörda parter om deras åsikt, när man inte vet hur man ska hinna ens läsa deras kommentarer, än mindre ta dem i beaktande. Och redigera ett omöjligt knöggligt manus som handlar om standardisering så att det så småningom kan bli en bok. Och skriva några kontrakt och få dem signerade. Och gå på möten minst två gånger om dagen. Och skriva protokoll. Och komma ihåg vad mötesdeltagarna hette, och hitta sina anteckningar och komma ihåg det där sista, viktiga. Och klappa någons slitna ego.
I min trötta hjärna samsas alla de här tankespåren så gott det nu går, men jag går nästan på de mentala fälgarna.
Intressant att notera att de senaste två veckorna sitter alla som går på mina möten med pennan i hand och ritar och förklarar vad de säger. När jag själv ska uttrycka mina tankar är pennan snabbare än den blytunga hjärnan. Jag ritar en krumelur, pekar på den och först då vet jag egentligen vilka ord jag ska använda för att förklara den. Mina kolleger som kommer in för att fråga mig något slår sig hastigt ner vid bordskanten, ritar sin fråga, pekar på skissen och frågar om det var såhär det var tänkt. Jag ritar dit en extra pil och gör en cirkel.
Stödtecknar.